Namn!

Oj vilka problem vi  hitta gemensamma namn! Jag hittar flera jag gillar som han ratar. Han är däremot mer snål med namnförslag just nu! Ibland känns det som att bebisen kommer förbli namnlös! Iallafall om det blir en kille. Tjejnamnet har vi troligen och har haft I 2 år nu. Men man vet ju aldrig om den passar i det.

Jag tycker namn är så svårt och viktigt! Det är ju något som ska följa med hela livet och beskriver personen på något sätt. Jag tycker mycket av personen kommer från namnet.

Sedan är det efternamnet. Jag heter en sak och min sambo ett annan. Vilket ska vi ta?! Eller ska vi ta ett helt annat.

Hur har ni gjort med namn på eran skatt? Har ni kollat kön och haft allt klart eller har det vuxit fram när ni sett bebisen?:)

 

Semester och föräldraledigt.

Idag har vi planerat klart semester och ledigheter som behövs! Får ha sambon hemma i 2 månader i sommar. Det kommer bli så skönt att vara dubbelt från start.

Vi har som mål att bebisen ska börja på förskola tidigast augusti 2020, alltså när den är 3 år drygt. Kan hända att vi väntar ännu längre. Jag är ju redab idag självvalt hemmafru och trivs riktigt bra med det. Sambon har mycket ledigt på sitt jobb så jag kommer kunna extra arbeta om jag blir rastlös. Men hur ska man kunna bli det?

Vi har valt att denna ska börja sent för vi vill att den ska kunna göra sig förstådd innan. Att språk, motorik och utvecklingen ska ligga så den är trygg med sig själv och vet vad den vill samt kan säga nej och berätta saker.

Vi kommer gå på barnaktiviteter samt hitta på grejer hemma för att hålla oss stimulerade och utvecklas.

Jag tror inte vi människor är skapta för att börja förskola vid 1 års ålder. Mina andra barn har börjat då och det har varit med ångest! Men vi bygger upp ett sådant samhälle att pengarna behövs till varje pris! Att ha nya grejer och prylar, resor, aktiviteter är viktigare än att kunna andas, kunna finnas för barnen.

Jag sätter inte denna bebis till världen för att någon annan ska uppfostra den och träffa den fler vakna timmar än mig på en vecka! 

Oj vad svamligt detta vart. Får komma med något mer intressant imorgon!

 

Största skillnaden på graviditeterna 20 vs 30 år

Visst nu har jag inte kommit jättelångt i min graviditet så allt kan fortfarande hända och förändras. Men jag märker några stora skillnader på mig hur jag uppfattar graviditeten och allt runtomkring. 

Vid min första graviditet tog jag för givet att allt skulle gå bra. Från plusset tills hon var ute var bara en resväg. Ut skulle det komma ett friskt barn 9 månader senare. Så enkelt var det. Nu har jag mer insikt. Första veckorna oroade jag mig för missfall och jag tar inget för givet än idag. 

Vid min första gravidit ville jag att allt skulle gå fort! Jag ville ha mage fort, allt skulle fixas nu, tiden skulle gå fort. Sparkar skulle komma tidigt, symtom likaså. Allt var bara nu, nu, nu! Och det viktigaste magen skulle bli enorm! Nu är jag glad sålänge magen håller sig mindre, sålänge symtomen är borta, sålänge jag kan sova hela nätter utan halsbränna. Lite bättre att inte stressa alla saker färdiga direkt. Men är fortfarande tidig!

Njutning! Vid min första graviditet njöt jag inte! Jag väntade bara på nästa vecka, nästa steg, nästa bm besök. Det var aldrig att man stannade upp i nuet och såg den dagen jag var på just nu. Visst denna gång har jag nedräkningar, små delmål. Men jag lever i nuet och inte bara i det som ska hända om 3 veckor hos bm.

Vid min första graviditet kretsade allt kring mig. Jag, jag, jag. Nu vet jag att vardagen behöver flyta på! Det kan inte bara vara jag, jag jag!

Hade kunnat fortsätta i timmar! Frågan är har detta att göra med att jag blivit äldre eller märker jag bara mer saker nu?

Syskonen ska vara syskon inte hjälpredor!

Jag har funderat på en sak som vi får höra väldigt ofta då vi bara har större barn hemma. Och det är att vi kommer få hjälp av dom. När tex jag pratade med en väninna om att det känns skrämmande att börja om med allt igen så kom kommentaren ” men du kommer ju få mycket hjälp av dom stora barnen.” Har hört det säkert 5-10 gånger nu på slutet och blir faktiskt arg.

Jag kommer ALDRIG be någon av våra barn att hämta något, vakta, göra si eller så. Vill barnen göra saker så självklart att dom får det. Som att hålla, mata, klä på, leka m.m. Men aldrig att jag kommer be dom. Frivillig ”hjälp” är alltså en annan sak.
Berättade om mina tankar för en annan mamma med många barn och hon menade på vänta du bara, du kommer be om saker och hjälp. Men jag sätter ner foten! Jag har klarat två barn förut utan att ha någon som hämtade saker, vaktade eller matade. När vi vart en stor familj och barnen var små klarade jag endå av saker utan hjälp. Jag tycker barn ska få vara barn och inte små mammor och pappor som känner att dom har ansvar för syskon.

Jag har sett så många skräckexempel på hur stora syskon blir mer en mamma/pappa än ett syskon. Hur det bara körs över utan att barnen vet något annat.

Jag har sambon med på samma noter om detta och jag står för min sak. Det är vi som är Föräldrar! Barnen är barn så kort stund i dagens Sverige och den stunden ska dom få njuta av!

Hur ser du på hjälp från syskon?

Sparkar och buffar!

Inatt var det någon som hade ett riktigt träningspass. Jag vaknade som vanligt för att gå på toa och sedan var det nästan omöjligt att sova! I nästan en timme höll den på där inne! Tänk att den redan är så stark och vild! Och endå är det bara 28cm och 500 gram ca där inne:)

Jag har några av bilderna från rul upptejpat på sidan av mitt sängbord. Bebis är alltså det första jag ser när jag vaknar och det sista innan jag somnar! 

Idag är jag extra tacksam över att jag får känna sparkar så tydligt! Att vi bygger upp ett band redan innan liten kommer ut! Ett band som bara en mamma kan bygga upp till sitt ofödda barn!

Min favoritbild från rul!  Exakt 4 månader till bf!

Första 12 veckorna 

Tänkte jag skulle sammanfatta hur jag mådde första 12 veckorna.

Jag hade förberett mig på det värsta med illamående då jag i första graviditeten mådde pyton och bara kunde äta kanelbullar i början.

Dagen för mens närmade sig och jag kände lite värk i brösten, men inte mer än jag brukar känna innan mens. Behövde kissa riktigt ofta men annars var allt som vanligt.

Jag hoppades och hoppades verkligen att det skulle ha tagit sig igen efter missfallet, men kände också att hur kan vi ha haft sådan tur.

Plussade som sagt på bim+4 och kände fortfarande inget i kroppen mer än att brösten ömmade mera. 

I vecka 6 började jag få en trötthet som heter duga. Jag är bra på att sova i vanliga fall, men nu vart jag extrem! Kunde lätt plöja 16-18 timmar per dygn. 

Vissa maträtter jag lagade gjorde så jag började må illa, samma med mitt hembakade bröd. Doften då det var i ugnen var hemsk! Men kunde äta allt och mådde fortfarande toppen!

Jag vart mer känslig och började gråta för småsaker och vart även arg mycket. Gråter för småsaker gör jag dock fortfarande. 

Såhär underbart fortsatte det! Brösten slutade ömma, illamåendet la sig mer och mer och tröttheten återhämtade sig lite. V 12 kom med stormsteg och jag insåg att det som alla pratat om var så jobbigt hade jag klarat av galant! Denna gång var underbar! 

Det jag mins mest från dessa veckor var att jag vart rastlös. Jag kunde inte sitta still utan all vaken tid städade jag eller lagade mat. Såg till att alltid ha något att göra, annars somnade jag! Är Glad att min sambo lät mig sova så mycket som jag behövde. 

Tyckte också att julbordet var jobbigt. Efter att ha lagat all mat så fick jag knappt i mig något. Och jag älskar julmat!

Så 12 snabba veckor utan att må så konstigt! 

Vilken spjälsäng? 

Vi har riktigt svårt att välja spjälsäng här hemma, eller jag har. Jag har fått helt fria händer på detta. Alla sängar idag har ju olika funktioner och ena flashigare än den andra. 

Just nu står det mellan stokke och troll  lux säng. (bilder lånade från Google) 

Ena är en rund säng som först är liten och sedan kan nån bygga på den så den blir större men oval. Har alltid drömt om em rund säng men den har några negativa saker. Dels är den väldigt dyr! Sedan är det ej höj och sänkbar sida. 

Luxen är em vanlig vit säng med höj och sänkbar sida samt avtagbar sida. Den är betydligt billigare men inte rund! 

Eller ska man köpa en enkel billigare säng? Den används ju bara för att sova i.Tycker det är svårt.

Sedan är jag sugen på en sådanhär :

Sambon vill inte samsova och då känns detta som ett bra alternativ. Men är det värt pengarna? Har ingen aning om hur länge man använder dessa innan bebisen blir för stor. 

Alla dessa val! Hur tänkte ni när ni köpte spjälsäng? Tänkte ni praktiskt, ekonomiskt, snygghet eller allt i ett?